Min chef spänner ögonen i mig och ska berätta hur det verkligen ligger till.Det hugger till i hjärtat, nej, i själen. Det gör ont, det gör riktigt ont. Eller gör det verkligen ont? En kort stund blir jag istället förbannad. Sedan blir allt tyst. Det är ingen tävling i helvetet.Utbrändhet kan visa sig på massor av olika sätt och du behöver inte åkt ambulans till sjukhuset, för att du tror att ditt hjärta håller på att stanna, för att inte vara frisk. 

Samtidigt hade jag viss förståelse för jag honom. Likt Katla, draken i Bröderna Lejonhjärta, hade jag förpestat omgivningen och stämningen bland kollegorna. Jag var som en bomb på väg att explodera. Helt blind för mitt eget varande. Problemet var att jag var sjuk. Jag var för sjuk för att förstå vad jag höll på med. 

Det hade gått alldeles för långt, orimligt snabbt. Som en snöboll som nu var en del av en lavin och kändes omöjlig att stoppa. Inuti var jag tom. Det var helt svart. Allt som tidigare hade skänkt mig glädje, lycka, inspiration, välmående, harmoni var nu precis tvärt om. Ingenting gav mig energi. 

Det enda jag ville vara var att bryta trenden och bli som innan, glad och överfull med energi. Men för första gången i mitt liv såg jag ingen väg ut. Jag hade ingen som helst aning om vilket verktyg jag skulle ta till för att lyckas vända den oroväckande utvecklingen som skenade fram. 

Jag som i princip alltid klarat allt jag tagit mig för. Min “Pippi-mentalitet” hade tagit mig långt. Det här har jag aldrig gjort förut men det här klara jag säkert! Och skam den som ger sig, föraktet för lathet och “att nöja sig” var starkare än någonsin. 

Jobbet hade nu utvecklats till att inte bara vara en del av mig utan hela mig. Allt jag andades, tänkte och kände var prestation. Att målet skulle helgat medlen var en underdrift. Det enda jag kunde relatera till vara att mina resultat skulle vara klanderfria och överglänsa alla andras. Men i ärlighetens namn har det här med vad andra presterat eller tyckt om min prestation inte betytt något. 

Den hårda domaren har alltid varit jag själv. En vän sa till mig när jag var runt 20: “Wilma ta fram en bild på sig själv när du var en liten flicka. De hårda ord du säger till dig själv, det säger du till den där lilla tösen.” Tänk om jag tagit till mig av det rådet. Kanske hade jag kunnat börja njuta av livet och leva livet fullt ut, mycket tidigare.

Jag tror det är lätt att säga att anledningen skulle kunna vara en låg självkänsla som räddats upp av gott självförtroende baserat på ständig överprestation. 

Att prestera och leverera höga resultat har gett trygghet och blev till slut som ett knark som jag var livrädd att klara mig utan. Så det kan nog till viss del vara så, men den utlösande faktorn var att jag gick vilse i min egen trädgård. Jag som alltid gått min egen väg, tagit beslut som gett livsförändrande konsekvenser, som jag mött med ett leende på läpparna. 

Jag som alltid längtat till nästa morgon för att få upptäcka nya underbara äventyr som livet hade att erbjuda. Helt plötsligt hade jag ingen aning om varför jag levde mitt liv som jag gjorde. En främmande känsla att vara helt vilsen i sitt eget liv. 

För vem gör jag det här egentligen? 

Jag minns en kväll när jag stod och plockade ihop bitarna av mig själv efter en lång, intensiv, utmattande dag. Vad håller jag på med? För vem gör jag det här? Vad vill jag egentligen åstadkomma med mitt liv? Och hur vill jag leva mitt liv, om jag får välja helt själv? 

Om jag får välja helt själv. 

Den känslan kunde jag då inte minnas längre när jag försökte känna efter. Missförstå mig rätt. På pappret levde jag ett fantastiskt liv, hade en sambo som älskade mig, vänner i överflöd, en familj som alltid stod vid min sida och ett jobb många skulle önskat haft. Som jag till och med “aceade”. 

Men jag hade tappat bort mig själv i resan att bevisa, för mig själv, att jag aldrig skulle nöja mig. Att jag skulle göra allt för att ta mig så långt som möjligt. 

Någon skulle säkert säga att det var ett ångestdriv. Själv skulle jag säga att det är en glöd av nyfikenhet som vill se vad som finns bakom nästa hörn. Sanningen kanske klassiskt ligger där mittemellan. 

Jag hade nått botten. Det enda jag ville göra var att dra täcket över huvudet och aldrig mer behöva svara för någonting igen. Insikten hade kommit till mig nu. Jag mådde verkligen inte bra. Det var nästan så att jag blev chockad av insikten jag fick efter att ha gett mig några veckors reflektion i ensamhet. Herregud vad dåligt jag mår! Det sköljde över mig som en tsunami. När kände jag egentligen efter sist? Helt klart alldeles för länge sedan. 

Hur kunde jag, som har mer än många vågar drömma om, må så dåligt? Skammen var enorm. 

Vilket fruktansvärt ilandsproblem, ekade det i mitt huvud. Din bortskämda lilla snorunge. Rösten hade inte direkt blivit vänligare i sin ton. Att acceptera att jag som vuxen, i nyktert tillstånd, kört mig så hårt i botten att jag inte kunde fungera normalt är minst sagt lättare sagt än gjort. 

Vänner i min omgivning sa precis samma saker som redan gick runt runt i mitt huvud:

• Jag har ju sagt till dig att du måste dra ner på tempot! 
• Måste du jobba så mycket? 
• Kan du inte bara göra tre saker i taget istället för tio? 
• Du kan inte ta allt personligt, det är bara ett jobb! 
• Var inte så emotionell! 

Det var inte mängden arbete. Det var inte för mycket engagemang. Det var inte bara en dålig relation. 

Det var bristen på mod att leva mitt liv. Oavsett vad någon skulle tycka om det. Inklusive mig själv. 

Tro mig jag vet hur ont det gör att bryta upp relationer, jobb, flytta, byta liv för att kunna leva det livet jag är ämnad att leva. Där jag får vara jag, och det är okej. Mer än okej. 

Men jag lovar dig. Det gör ännu ondare att beskriva för någon du älskar – hur fruktansvärt dåligt du mår och se skräcken, sorgen och otillräckligheten i dennes ögon. För att inte tala som självföraktet och skammen som kommer som ett brev på posten. Du har inte bara misshandlat dig själv. Du har orsakat någon du älskar för stark smärta. 

Jag visste att det var mitt ansvar att det blivit som det blivit och att ansvaret nu var mitt att ta mig härifrån. 

Det gör både ont och kräver otroligt mycket styrka. Styrka som du för länge sedan använt till så mycket annat. Trasan är för länge sedan utkramad och det känns som ett skämt att du skall kunna krama ut ens en droppe till. 

Backen är brant, ljuset i tunneln är ibland obefintligt. 

Men skam den som ger sig. Jag har alltid föraktat lathet och bekvämlighet. Men innerst inne har jag alltid beundrat, för att inte säga varit avundsjuk, på de som nöjer sig. Det verkar så …fridfullt. 

Den genen har inte jag. Även om jag idag med andra perspektiv kan stanna upp och bara njuta av stunden, av vad jag åstadkommit och hur otroligt tacksam jag är för allt livet gett mig. 

Den genen drev mig in i väggen – och ironiskt nog var det den som tog mig därifrån. Livet kan inte vara slut nu, innan det knappt har hunnit börja. Jag visste att jag hade så mycket kvar att uppleva och tack vare min envishet, nyfikenhet och med otroligt mycket stöd och kärlek från min omgivning gick det sakta framåt. 

På ett sätt var att gå in i väggen det bästa som kunde hända mig. Samtidigt som jag önskar att det inte skall behöva hända någon. 

Våga fråga dig vad du egentligen vill ha ut av ditt liv och hur du vill leva ditt liv. 

Fyll därefter ditt liv med personer och händelser som ger dig energi. Det är precis så enkelt och precis så svårt. 

Varje dag måste jag förhålla mig till jobbet som en anorektiker till mat. Mitt sätt att lösa det är att vara nitisk på energierna och genom att påminna mig själv att jag skall jobba för att leva – inte tvärtom. 

Var snäll mot dina nära genom att vara snäll mot dig själv och välj dig – i alla lägen. Det är så värt det i längden. 

/Wilma, co-founder IRETURN