För ett antal år sedan fick jag besked om att en av mina medarbetare led av utmattningsdepression. För mig var det ett helt nytt begrepp som jag aldrig hört talas om. Vad innebar det? Hur hade det uppkommit? Hade jag som arbetsgivare något ansvar för detta? Idag har detta barn fler namn; utbrändhet, gå in i väggen, utmattningssyndrom – bara för att nämna några. Men fortfarande vet vi för lite och tror för mycket.
Jag upplever även att osäkerheten som arbetsgivare är mycket stor. Kan jag kontakta den sjukskrivne, vad kan jag göra? Hur mycket beror på arbetsplatsen? Hur rehabiliterar vi? Det är lätt att koppla in HR och företagshälsovården och tro att de löser problemet. Det är också lätt att undvika den sjuke. Både av hänsyn, men jag tror ännu mer av rädsla och okunskap. Jag upplever även att det inte finns några bra verktyg för att komma framåt. Man sjukskriver, tvingar den ”drabbade” till isolering en tid och sen ska personen tillbaka i samma miljö, på sikt samma arbete utan att man gått till botten till varför problemet uppstod och hur det kan undvikas att upprepas. De gånger jag sett lyckliga rehabiliteringar har det i huvudsak berott på den ”drabbades” klokskap och mognad och inte arbetsgivarens.
Jag, och vad jag upplever de flesta arbetsgivare, har stått ganska handfallna och inte vetat vad man ska göra. Företagshälsovården har betraktat det som en förslitningsskada, ungefär som en utsliten armbåge, och har sällan tagit ett helhetsansvar. Det finns mycket kraft och erfarenhet som behöver knytas samman. Ett sätt är att låta de med egen erfarenhet dela det med likasinnade. Det får med sig en mängd positiva effekter. Du kan ta vara på en del av andras erfarenheter, men viktigast är att du inte känner dig ensam.
Just skulden och känslan av att vara ensam om problemet är, vad jag tror, en av orsakerna till att så många som drabbas fastnar i negativa mönster. Det blir för mycket för att kunna kliva ur. Skammen gör att man inte ens erkänner problemet för sig själv och då är det mycket svårt att komma till rätta med. Genom att tala med personer med likartad erfarenhet kan man minska skuldbeläggandet och få kraft och idéer av andras erfarenheter.
