2014 träffade jag mannen i mitt liv. 10 månader senare tar han mig till mitt drömresemål, Maldiverna, där vi gifter oss. De två efterföljande åren föds våra söner Vincent och Louie. Efter hårt slit lyckas vi köpa vårt drömhus. Jag har ett arbete jag älskar och jag har i princip uppnått allt jag önskar i livet. Jag borde vara världens lyckligaste kvinna, ändå blir 2018 mitt tyngsta år hittills…

Jag har drabbats av utmattningssyndrom och har varit sjukskriven med detta i drygt ett år. I mitt fall var det inte arbetet som bidrog till det, utan att jag hade alldeles för mycket under väldigt lång tid. Detta i kombination med två småbarn ledde till brist på återhämtning. Jag har ingen depression och är generellt lycklig. Men på grund av den extrema utmattningen får jag ofta väldigt stark ångest, vilket gör att jag inte alltid mår så bra.

Jag har väntat med att berätta, även för vänner, då jag skämts och hoppas på att bli bättre och slippa berätta. De flesta, även jag, har en fasad där vi visar oss från vår bästa sida på sociala meder. Detta ger en illusion av att ens liv är perfekt. Men då är ju inte verkligheten, inte för någon egentligen.

Det känns därför väldigt läskigt att blotta sig såhär och visa sig sårbar. Att andra ska se en annan sida än det som är ”instagramvänligt”.

Psykiskt ohälsa är ingenting som syns. Så när mina vänner, bekanta eller kollegor träffar mig så ser de en pigg och glad tjej med massa energi. Jag har tvättat hår, är sminkad och har vårdad klädsel.  Men det som inte ser och kanske inte förstår, är vilken ansträngning det krävs för att för det första göra iordning mig men sedan också att orka/klara av att vara trevlig och social.

När jag sedan lämnar dem kan jag ofta vara så trött att jag brister i gråt av utmattning redan när jag satt mig i bilen. Så var det för mig i början när jag försökte jobba trots att jag var sjuk. Men inte ens en timme i veckan klarade jag av. De kommande dagarna efter en sådan timmes ”ansträngning” blir jag riktigt dålig och ofta sängliggande med migrän. Det blir ett bakslag för att man tömt batterierna på den lilla energin som fanns kvar. Dagarna besvär istället av otvättat hår, absolut inget smink och mjukiskläder.

Jag som i vanliga fall älskar all social kontakt med vänner och oftast hade ett smockat schema med att hinna träffa alla vänner under både lunch, kväll och träning orkade nu inte umgås alls.  I bästa fall över en promenad, och detta då jag hade blivit lite bättre. Jag kan helt ärligt säga att jag varvade mellan två mjukisoutfits under större delen av 2018. Mitt fokus var inte att ”piffa” till mig, utan att bara kämpa igenom dagarna i hopp om att dagen efter skulle vara en dag med lite mer energi.

Jag tror att de flesta som lider av psykisk ohälsa känner sig dåliga, man känner skam och man vill helst inte erkänna det.  Och jag tror också att allmänheten har en bild av att människor med psykisk ohälsa är svara, att de borde bita ihop eller första tänka positiv.

Jag har flera dåliga egenskaper, men just att vara stark samt att tänka smart och positivt skulle jag säga är mina främsta egenskaper. Jag har en enorm vilja och jag kan ärligt säga att jag är en riktig ”doer”! Med det sagt så är vi som drabbats av psykisk ohälsa allt annat än svaga. Det kan drabba vem som helst och svaghet har ingenting med det att göra.

Jag tycker det är viktigt att vi pratar och uppmärksammar psykisk ohälsa som idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Jag vill inte bli ett offer för sjukdomen utan äga den. Genom att öppet berätta om detta hoppas jag kunna bidra med acceptans, förståelse och medvetenhet.

Min främsta förhoppning är dock att jag genom att ”outa” mig, ge någon annan som är sjuk hopp och känslan av att inte känna sig ensam. Jag vet att jag kände mig riktigt ensam och rejält nedstämd när mitt sjukdomstillstånd var som värst. Då har jag ändå stöttande och förstående familj och vänner. Alla har inte det.

Så om någon som är sjuk läser detta och känner att de inte orkar kämpa mer, så vill jag bara säga; ge inte upp, det kommer att bli bättre!